För alla som jag har ringt och uppdaterat ang. tjänsten jag sökte…
Jag kan nu med säkerhet meddela att,
JAG FICK JOBBET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Yeah baby, I got the job, wooooohoooooooooo, jabbadabbadoooooohhhhhh
Jag kan nu stolt skryta med att jag nu har åtagit mig titeln:
Application Engineer and Technical Sale Support
Amphenol Corporation
den 14 juli 2008
den 2 juli 2008
Respekt
Vad betyder ordet? Har gått och grubblat på det ett bra tag nu. Man kan respektera sina medmänniskor, naturen, sig själv osv. Personligen så har jag faktiskt ingen aning längre, vet inte hur det är att känna respekt, respektera eller ta saker till hänsyn. Tror det finns olika betydelser för vad ordet har för mening och det gör mig förvirrad. Det borde finnas lexikala betydelser till allt och allting, speciellt ord som är kopplade till känslor.
Min mening var att skriva ett helt fantastiskt inlägg om religionen och dess påverkan på människan. Jag har bearbetat den i mitt huvud i flera månader just pga. att den skall vara vattentät och fullständigt omöjlig att kritisera. Men jag valde att skippa skriva om det av div. anledningar som jag faktiskt inte kommer på.
Jag tillhör den skara av människor som gör fullständigt idiotiska saker när jag är förbannad. Jag får tankar i huvudet som jag normalt tycker är fel osv. Oftast blir det så att jag i efterhand får skriva eller göra ngt för att förklara det gamla som skrevs eller gjordes.
Min teori som jag konstant propagerar för är att i slutändan så är det du själv som är den viktigaste människan ditt liv. Ingen tar hand om dig om man inte gör det själv. Kan detta leda till det respektlösa liv vi lever? Vi är ständigt på jakt efter makt, PENGAR, lycka, njutning i alla dess former osv. att vi glömmer titta upp och se vem vi trampar på. Bryr vi ens om vem vi puttar åt sidan.
Vet att det är mitt svart & vit tänkande som ställer till det för mig men jag kan inte förmå mig själv att erkänna att vi lever i ett hav av gråzoner. Visst ska jag kunna respektera att vissa väljer att tro på gud och religion och därav bli mkt bättre människor. Men jag kan inte undvika att tänka på vad den personens val kan ha för negativa effekter på mig. I slutändan så blir man en egoist. Allt vi gör återspeglas tillbaka på oss och vi vill att spegelbilden ska se så bra ut som möjligt och därför gör vi allt personligt och handlar efter egna intressen. Vi är egoister och därav inkapabla att respektera varandra till hundra procent.
Allt eller inget, visst är det så? Eller???
(Tankar och funderingar kring detta efterlyses)
Min mening var att skriva ett helt fantastiskt inlägg om religionen och dess påverkan på människan. Jag har bearbetat den i mitt huvud i flera månader just pga. att den skall vara vattentät och fullständigt omöjlig att kritisera. Men jag valde att skippa skriva om det av div. anledningar som jag faktiskt inte kommer på.
Jag tillhör den skara av människor som gör fullständigt idiotiska saker när jag är förbannad. Jag får tankar i huvudet som jag normalt tycker är fel osv. Oftast blir det så att jag i efterhand får skriva eller göra ngt för att förklara det gamla som skrevs eller gjordes.
Min teori som jag konstant propagerar för är att i slutändan så är det du själv som är den viktigaste människan ditt liv. Ingen tar hand om dig om man inte gör det själv. Kan detta leda till det respektlösa liv vi lever? Vi är ständigt på jakt efter makt, PENGAR, lycka, njutning i alla dess former osv. att vi glömmer titta upp och se vem vi trampar på. Bryr vi ens om vem vi puttar åt sidan.
Vet att det är mitt svart & vit tänkande som ställer till det för mig men jag kan inte förmå mig själv att erkänna att vi lever i ett hav av gråzoner. Visst ska jag kunna respektera att vissa väljer att tro på gud och religion och därav bli mkt bättre människor. Men jag kan inte undvika att tänka på vad den personens val kan ha för negativa effekter på mig. I slutändan så blir man en egoist. Allt vi gör återspeglas tillbaka på oss och vi vill att spegelbilden ska se så bra ut som möjligt och därför gör vi allt personligt och handlar efter egna intressen. Vi är egoister och därav inkapabla att respektera varandra till hundra procent.
Allt eller inget, visst är det så? Eller???
(Tankar och funderingar kring detta efterlyses)
den 21 juni 2008
Ninjorna I Sverige *UPPDATERAD*
Mitt i detta EM fiasko där mitt kära Sverige förlorat och de jävla turk fascisterna gått vidare kom jag att tänka på ninjor. Ni vet, ninjor från det landet långt borta i fjärran östern. Varför tänker han på det säger ni säkert till er själva. Jo för jag såg en för några dagar sedan, här i Gbg, Sverige. Hon hade en helsvart ninja klädsel på sig och runt omkring henne sprang ett tiotal mini halvninjor. Men till min stora förvåning visade det sig att det inte var en genuin ninja utan en copycat som fått det hela om bakfoten,
Varför ska vi vara så jävla pk hela tiden och låtsas som ingenting. Kan vi inte bara säga som det är och vara ärliga. Varför kan vi nysvenskar inte få kritisera svenskar och vissa svenska seder ibland utan att folk tyst kallar oss för otacksamma jävlar. Och varför kan inte gammelsvenskar få kritisera eller ha åsikter om oss nysvenskar utan att bli kallade för rasister och bli anmälda till DO. Den tidigare fucking jävla vänsterpolitiken har gjort oss till svaga jävla mesar.
Asså vi är alla så jävla dumma va!!! Sluta skriva arga anonyma lappar och våga istället att ta en civiliserad diskussion. Men när jag tänker på det så måste jag erkänna att 99,9 % av världens befolkning inte är civiliserad.
Hursomhelst så tänker jag i alla fall börja här.
Det är väll ingen hemlighet att jag sitter på en massa hat för religion, speciellt den smutsiga jävla islamskiten. Jag kan inte fatta det, hur mkt jag än vänder och vrider på det, varför den somalierkvinnan som jag beskrev tidigare envisas med att gå ut i full ninja utstyrsel. Ja jag vet att det är varje människas val och så vidare bla bla bla men kom igen. Vi bor i Sverige, home of the free. Asså jag blir så jävla arg på vissa grejer att jag bara vill ta ett rivjärn och köra dem mot örat, upp och ner, tills de är fullständigt sönder rivna bara för att slippa höra allt jävla hyckleriskitbajssnack.
Jag tänker säga min mening från och med nu. Jag tänker kommentera det jag inte tycker om och berömma det jag tycker om. Familj, släkt, vänner, nära och kära och alla främlingar och ninjor i världen som inte tycker om det kan göra vad fan ni vill. Jag är fri och mina tankar och funderingar är fria. Ingen kan låsa in mig eller mörda mig för mina åsikter. Och om ni försöker så se till att ni lyckas för jag kommer att ge igen.
Ja jag vill leva jag vill dö i Norden…
***UPPDATERING***
Jag läste just genom detta inlägg igen och upptäckte att det sista stycket var för grovt. Självklart menade jag inte att säga att familj, släkt och nära och käras åsikter inte har någon betydelse för mig. För det är det enda som betyder något för mig.
Jag till skillnad från andra blir en fullständigt skitstövell när jag blir arg och då ska jag nog vara försiktig med vad jag skriver och säger. Jag vet att vissa skriver än mer bättre när de är lite förbannade men jag blir fullständigt dyslektisk.
Aja, ha det gött... (Hata mig inte för mkt utan bara lite)
Varför ska vi vara så jävla pk hela tiden och låtsas som ingenting. Kan vi inte bara säga som det är och vara ärliga. Varför kan vi nysvenskar inte få kritisera svenskar och vissa svenska seder ibland utan att folk tyst kallar oss för otacksamma jävlar. Och varför kan inte gammelsvenskar få kritisera eller ha åsikter om oss nysvenskar utan att bli kallade för rasister och bli anmälda till DO. Den tidigare fucking jävla vänsterpolitiken har gjort oss till svaga jävla mesar.
Asså vi är alla så jävla dumma va!!! Sluta skriva arga anonyma lappar och våga istället att ta en civiliserad diskussion. Men när jag tänker på det så måste jag erkänna att 99,9 % av världens befolkning inte är civiliserad.
Hursomhelst så tänker jag i alla fall börja här.
Det är väll ingen hemlighet att jag sitter på en massa hat för religion, speciellt den smutsiga jävla islamskiten. Jag kan inte fatta det, hur mkt jag än vänder och vrider på det, varför den somalierkvinnan som jag beskrev tidigare envisas med att gå ut i full ninja utstyrsel. Ja jag vet att det är varje människas val och så vidare bla bla bla men kom igen. Vi bor i Sverige, home of the free. Asså jag blir så jävla arg på vissa grejer att jag bara vill ta ett rivjärn och köra dem mot örat, upp och ner, tills de är fullständigt sönder rivna bara för att slippa höra allt jävla hyckleriskitbajssnack.
Jag tänker säga min mening från och med nu. Jag tänker kommentera det jag inte tycker om och berömma det jag tycker om. Familj, släkt, vänner, nära och kära och alla främlingar och ninjor i världen som inte tycker om det kan göra vad fan ni vill. Jag är fri och mina tankar och funderingar är fria. Ingen kan låsa in mig eller mörda mig för mina åsikter. Och om ni försöker så se till att ni lyckas för jag kommer att ge igen.
Ja jag vill leva jag vill dö i Norden…
***UPPDATERING***
Jag läste just genom detta inlägg igen och upptäckte att det sista stycket var för grovt. Självklart menade jag inte att säga att familj, släkt och nära och käras åsikter inte har någon betydelse för mig. För det är det enda som betyder något för mig.
Jag till skillnad från andra blir en fullständigt skitstövell när jag blir arg och då ska jag nog vara försiktig med vad jag skriver och säger. Jag vet att vissa skriver än mer bättre när de är lite förbannade men jag blir fullständigt dyslektisk.
Aja, ha det gött... (Hata mig inte för mkt utan bara lite)
den 11 juni 2008
Utvandringens Pris
Då jag valde bort tv för ett tag sedan har jag spenderat mkt av min tid till att läsa. Jag hinner med mer böcker nu än vad jag någonsin har gjort tidigare, men självklart så var jag lite av en idiot förut, plus att skolan stod i vägen. Jag matar mig själv med all slag litteratur och ju mer jag får desto hungrigare blir jag. Under de senaste veckorna har jag läst en del om historia, ursprung, rötter mm. Försöker även få in lite skönlitterärt och memoarer som jag har fastnat så enormt för, och detta för att stimulera hjärnan på andra sätt. Jag har nyligen läst klart Mustafa Can’s Tätt Intill Dagarna och det är därifrån som inspiration har kommit till detta inlägg. Måste även påpeka att jag lånat en del av hans tankar och byggt på det själv.
Det slog mig aldrig ordentligt förrän nu att jag faktiskt inte vet var jag är någonstans eller vem jag tillhör. När jag var sex år gammal lämnade jag tillsammans med familjen hemlandet och vi bosatte oss i Sverige. Jag har bott här i tjugo år men måste faktiskt erkänna att jag inte vet vad här är för något. När jag var barn var det självklart att jag skulle lära mig det svenska språket, integrera mig och bli en del av samhället. Jag tänkte inte så mkt på det då för jag var en lite skitunge. För mig var det lika självklart som att jag måste andas för att överleva.
Jag minns en diskussion jag hade med en vän för inte så länge sedan där han argumenterade för lokal patriotism. Han förklarade stolt att det var Karl IX som grundade Göteborg och vid denna plats gjorde han det och så var det då osv. När han berätta detta så såg jag hur det lyste upp i ögonen på honom och han var så passionerad och stolt att få berätta detta. Jag tänkte inte så mkt på det då än att det var roligt med en liten historielektion. Men fy fan vilken känsla han måste ha fått av att kunna gå så långt bak i tiden och diskutera det med mig som om han var där själv när det hände. Jag vill ju också kunna göra så, jag vill också att andra ska se mina ögon lysa upp när jag stolt gör ett uttalande.
Men jag blir lite kluven, jag har bott i Sverige för kort tid för att kunna berätta om historiska ögonblick. Kanske kan mina barnbarns barn en dag peka på en plats i Uppsala och berätta att det var här som deras farfars far, som var kurd, lärde sig det svenska språket och kulturen. Sedan kan deras barn och barnbarn fortsätta historien tills de rinner ut i sanden eller försvinner som ekon i dalgångarna.
Jag har bott i ett skyddat, demokratiskt och rättvist land så pass länge nu att det har blivit en självklarhet att jag ska ha åsiktsfrihet och allt det andra underbara som många tar för givet. Med andra ord jag har under inga omständigheter rätt att klaga på något nu. Men jag känner fortfarande att en eld brinner inom mig, och det är min hemlängtan. Jag vill åka tillbaka för att kunna höra mina landsmän prata kurdiska med mig. Jag vill promenera på gatorna i min underbara stad, Mahabad, och höra hur folk pratar mitt språk. Jag vill peka på platser och berätta för er att det var här som Qazi Mohammad utropade Mahabad Republikens självständighet den 22 januari 1946. Jag vill även peka på platsen där han blev avrättad av den iranska regimen den 31 mars 1947. Jag vill visa er statyer av Hemin och Hajar och berätta att de var 2 av Kurdistans största poeter och författare. Jag vill sitta ner bredvid min mormor och lyssna på hennes historier om hur det var i Kurdistan när hon var liten. Jag vill höra historier som hennes mor och farföräldrar berättade för henne. Jag vill besöka platser som varit bebodda av kurder i tusentals år. JAG VILL VETA, KÄNNA, SE, SMAKA, LUKTA OCH HÖRA MITT KURDISTAN.
Sedan funderar jag på varför vi ens lämnade hemlandet, och all logik och sunt förnuft kommer tillbaka. Här är jag trygg, fått leka fritt, utbildat mig, lärt mig mitt modersmål och läst om min historia.
En av mina närmaste vänner läste upp en uppsats för min som hans syster hade skrivit. Hon hade givit den titeln, Ingen Mans Land. Och det är nu som jag känner det hon skrev för så länge sedan. Tom i mitt eget hemland kommer jag att känna mig som en främling, som en utlänning. Pga mina åsikter som jag åtagit mig här i Sverige så kommer jag ha väldigt stora svårigheter att kunna bo och leva i Kurdistan. Jag vet att jag kommer att kritisera diverse kurdiska seder som har sin rot i det smuts som jag kallar för islam. Det är vissa punkter som jag aldrig kommer att kunna acceptera och som mina landsmän aldrig kommer att kunna acceptera mig för.
Så jag frågar, vem är jag? Är jag en kurd som bor i Sverige eller en svensk som längtar till Kurdistan?
Jag skulle vilja veta hur svenskarna kände när det utvandrade till Amerika. Jag vill veta hur lång tid det tog tills de glömde bort sitt fosterland. Jag vill veta om deras barn vet att de har svenskt blod i sig. Jag måste få veta om de håller kvar sina svenska traditioner.
Du skall icke ångra din utvandring.
Du skall älska Amerika som Din unga brud
och Sverige som Din gamla mor.
Vilhelm Moberg
Det slog mig aldrig ordentligt förrän nu att jag faktiskt inte vet var jag är någonstans eller vem jag tillhör. När jag var sex år gammal lämnade jag tillsammans med familjen hemlandet och vi bosatte oss i Sverige. Jag har bott här i tjugo år men måste faktiskt erkänna att jag inte vet vad här är för något. När jag var barn var det självklart att jag skulle lära mig det svenska språket, integrera mig och bli en del av samhället. Jag tänkte inte så mkt på det då för jag var en lite skitunge. För mig var det lika självklart som att jag måste andas för att överleva.
Jag minns en diskussion jag hade med en vän för inte så länge sedan där han argumenterade för lokal patriotism. Han förklarade stolt att det var Karl IX som grundade Göteborg och vid denna plats gjorde han det och så var det då osv. När han berätta detta så såg jag hur det lyste upp i ögonen på honom och han var så passionerad och stolt att få berätta detta. Jag tänkte inte så mkt på det då än att det var roligt med en liten historielektion. Men fy fan vilken känsla han måste ha fått av att kunna gå så långt bak i tiden och diskutera det med mig som om han var där själv när det hände. Jag vill ju också kunna göra så, jag vill också att andra ska se mina ögon lysa upp när jag stolt gör ett uttalande.
Men jag blir lite kluven, jag har bott i Sverige för kort tid för att kunna berätta om historiska ögonblick. Kanske kan mina barnbarns barn en dag peka på en plats i Uppsala och berätta att det var här som deras farfars far, som var kurd, lärde sig det svenska språket och kulturen. Sedan kan deras barn och barnbarn fortsätta historien tills de rinner ut i sanden eller försvinner som ekon i dalgångarna.
Jag har bott i ett skyddat, demokratiskt och rättvist land så pass länge nu att det har blivit en självklarhet att jag ska ha åsiktsfrihet och allt det andra underbara som många tar för givet. Med andra ord jag har under inga omständigheter rätt att klaga på något nu. Men jag känner fortfarande att en eld brinner inom mig, och det är min hemlängtan. Jag vill åka tillbaka för att kunna höra mina landsmän prata kurdiska med mig. Jag vill promenera på gatorna i min underbara stad, Mahabad, och höra hur folk pratar mitt språk. Jag vill peka på platser och berätta för er att det var här som Qazi Mohammad utropade Mahabad Republikens självständighet den 22 januari 1946. Jag vill även peka på platsen där han blev avrättad av den iranska regimen den 31 mars 1947. Jag vill visa er statyer av Hemin och Hajar och berätta att de var 2 av Kurdistans största poeter och författare. Jag vill sitta ner bredvid min mormor och lyssna på hennes historier om hur det var i Kurdistan när hon var liten. Jag vill höra historier som hennes mor och farföräldrar berättade för henne. Jag vill besöka platser som varit bebodda av kurder i tusentals år. JAG VILL VETA, KÄNNA, SE, SMAKA, LUKTA OCH HÖRA MITT KURDISTAN.
Sedan funderar jag på varför vi ens lämnade hemlandet, och all logik och sunt förnuft kommer tillbaka. Här är jag trygg, fått leka fritt, utbildat mig, lärt mig mitt modersmål och läst om min historia.
En av mina närmaste vänner läste upp en uppsats för min som hans syster hade skrivit. Hon hade givit den titeln, Ingen Mans Land. Och det är nu som jag känner det hon skrev för så länge sedan. Tom i mitt eget hemland kommer jag att känna mig som en främling, som en utlänning. Pga mina åsikter som jag åtagit mig här i Sverige så kommer jag ha väldigt stora svårigheter att kunna bo och leva i Kurdistan. Jag vet att jag kommer att kritisera diverse kurdiska seder som har sin rot i det smuts som jag kallar för islam. Det är vissa punkter som jag aldrig kommer att kunna acceptera och som mina landsmän aldrig kommer att kunna acceptera mig för.
Så jag frågar, vem är jag? Är jag en kurd som bor i Sverige eller en svensk som längtar till Kurdistan?
Jag skulle vilja veta hur svenskarna kände när det utvandrade till Amerika. Jag vill veta hur lång tid det tog tills de glömde bort sitt fosterland. Jag vill veta om deras barn vet att de har svenskt blod i sig. Jag måste få veta om de håller kvar sina svenska traditioner.
Du skall icke ångra din utvandring.
Du skall älska Amerika som Din unga brud
och Sverige som Din gamla mor.
Vilhelm Moberg
den 3 juni 2008
Smultronställe
Jag har hittat mig en helt underbar plats i slottsskogen, Gbg. Där har jag befunnit mig på plats de senaste två veckorna. Brukar gå dit strax efter lunch och sätta mig ner på gräset, luta mig tillbaka mot den gamla stocken som ligger där helt livlös och bara är. Det är så fridfullt och skönt, som om det är taget ur en sagobok. Jag hör hur fåglarna sjunger för mig och hur vinden svalkar mig när solen blir för stark, småbarnen som springer omkring och leker och skrattar som om de har erövrat hela världen.
Ja det är en skön plats helt enkelt.
Men självklart så skall alltid någon jävlas med mig och testa mina psykopatgränser. När jag anlända dit igår så observerade jag att någon eller några jubelidioter hade dragit fram en engångsgrill och haft ”fest” på MIN plats. Visserligen hade de lite vett i huvudet och plockat bort grillen men området var fullständigt nerskitat och det låg en massa cigarettfimpar överallt. Så min fråga är. Vad fan tänker man på när man begår sådana idiotiska handlingar? Har de samlats och sagt, - Nu ska vi jävlas med K och skita ner hans smultronställe så han aldrig kan sätta sig här igen.
Jävla puckade imbecill arslen. Jag blir rosenrasande för fan. Först och främst så har vi grillförbud i Gbg pga torkan som varit ett tag. Det sades för fan på radio, men ändå…
Om de ändå ska insistera att ha sin jävla grillkväll så kan de väll plocka upp sina jävla cigarettfimpar efter sig. FAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ RÖKARE.
Hursomhelst så bestämde jag mig för att inte påverkas av detta och städade undan deras skit och satte mig ner som jag har gjort fjorton dagar i rad nu. Men vet ni vad, barnens skratt var inte lika behagliga, fåglarna hade flugit bort och istället så hör jag bara jävla skator och måsar som låter ungefär såhär, wwwääähhh wwwääähhh, jävla dumma fåglar som skall störa min sinnesro. Till och med vinden som brukar svalka mig försöker denna gång att blåsa bort boken i handen på mig och verkar komma från två olika riktningar som om man är i en osynlig hydralikpress.
Så planerna är att gå tillbaka dit ikväll runt elva tiden och kolla om de jävla åsnorna dyker upp igen. Jag bryr mig för fan inte hur många de är eller vilka de är, jag tänker i alla fall köra upp fimparna i röven på dem. Man jävlas inte med en mans territorium.
ÖNSKA MIG LYCKA TILL
Ja det är en skön plats helt enkelt.
Men självklart så skall alltid någon jävlas med mig och testa mina psykopatgränser. När jag anlända dit igår så observerade jag att någon eller några jubelidioter hade dragit fram en engångsgrill och haft ”fest” på MIN plats. Visserligen hade de lite vett i huvudet och plockat bort grillen men området var fullständigt nerskitat och det låg en massa cigarettfimpar överallt. Så min fråga är. Vad fan tänker man på när man begår sådana idiotiska handlingar? Har de samlats och sagt, - Nu ska vi jävlas med K och skita ner hans smultronställe så han aldrig kan sätta sig här igen.
Jävla puckade imbecill arslen. Jag blir rosenrasande för fan. Först och främst så har vi grillförbud i Gbg pga torkan som varit ett tag. Det sades för fan på radio, men ändå…
Om de ändå ska insistera att ha sin jävla grillkväll så kan de väll plocka upp sina jävla cigarettfimpar efter sig. FAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ RÖKARE.
Hursomhelst så bestämde jag mig för att inte påverkas av detta och städade undan deras skit och satte mig ner som jag har gjort fjorton dagar i rad nu. Men vet ni vad, barnens skratt var inte lika behagliga, fåglarna hade flugit bort och istället så hör jag bara jävla skator och måsar som låter ungefär såhär, wwwääähhh wwwääähhh, jävla dumma fåglar som skall störa min sinnesro. Till och med vinden som brukar svalka mig försöker denna gång att blåsa bort boken i handen på mig och verkar komma från två olika riktningar som om man är i en osynlig hydralikpress.
Så planerna är att gå tillbaka dit ikväll runt elva tiden och kolla om de jävla åsnorna dyker upp igen. Jag bryr mig för fan inte hur många de är eller vilka de är, jag tänker i alla fall köra upp fimparna i röven på dem. Man jävlas inte med en mans territorium.
ÖNSKA MIG LYCKA TILL
den 20 maj 2008
Björns Symmetrilinje
Klockan sex vaknar han av att larmet på mobilen går igång. Han har valt en lugnare melodi istället för det eländiga bip bip bip. Men egentligen är larmet en sk. backup för han har en inbyggd klocka som aldrig slutar att ticka. Lik förbannat har han svårt att gå upp pga diverse anledningar. Han går upp varje timme under nattens gång under ständig stress att han har försovit sig. Visserligen så somnar han om väldigt snabbt men det är väldigt energikrävande att ständigt oroa sig för tiden.
Han försöker förstå varför det blev så och lägger upp x antal nya teorier, men han vet innerst inne vad det handlar om. Han har delat upp dagen i fyra delar, från den sekund klockan slår tolv vid midnatt tom klockan sex på morgonen är det ”sovdax”. Efter detta är det en period på sex timmar, dvs från 06:00 – 12:00, som är lagd till träning. Då ska han hinna ta sig till gymmet, träna kondition och uthållighet i 90 min och sedan ta sig hem igen. Han duschar självklart hemma, inget annat är ens ett alternativ. Han brukar bli klar vid nio tiden och sedan skall det ätas ett mellanmål. Han går på en strikt träningsdiet som består av en massa proteiner till musklerna och kolhydraterna får han från sallader och frukt. Detta måste han hålla ett bra tag nu pga senaste årets halvmesyrer och slarv.
Han vet vad han måste göra för att bli av med dessa tankar som ständigt surrar i huvudet men väljer istället att ge efter till dem. Efter mellanmålet skall det organiseras och planeras för dagen. Ordna nödvändigheterna och packa ”skolväskan”, sedan dras en scan över lägenheten och kolla om allt är på plats och i rätt vinkel till varandra. Han ser alla symmetrilinjer som den ”vanliga” människan inte skulle uppfatta. Lämnar balkongdörren öppen i en exakt 45 gradig vinkel för att få in färsk luft och för att kvällens andningsbakterier ska kunna ta sig ut. Han vet att dessa bakteriers livsmening är att komma ut ur lägenheten och han kan i lugn och ro gå hemifrån i vetskap om detta.
Promenaden till bussen är alltid en tripp på den sk. information superhighway. Ett ord som han tycker om men sällan får använda. Nu reflekterar han på de ca tre timmar som gått av dagen och analyserar vad som kan förbättrats och effektiviseras. Oftast är allt så bra det kan bli men han är en utövare av perfektionism och leker med diverse tankar om tex. övernaturlig snabbhet för att hinna med andra tankar på ännu kortare tid. Han blir dessutom förbannad på denna jävla tid som han går och grubblar på hela tiden. I hans huvud så har Tid tagit en mänsklig gestalt och står bakom honom med en elektrisk pistol som han generöst använder.
Han funderar varje dag på att gå till skolan trots att det är en 57 min promenad (och ja han har mätt upp sträckan och tagit snittvärde på tiden), istället för att åka bussen men en jävla massa idioter som han så fint uttrycker i huvudet. Han ler lite för det fina uttrycket han har skapat (dagen första roliga stund) och får en blick av en söt tjej. Han vet hur lätt han skulle kunna förföra henne så han ser det inte ens som en utmaning. Och dessutom skulle det bara störa dagens ordning så hon får gå fri istället.
Väl i skolan så lägger han in matlådorna med den noga uträknade måltiden i kylen. Han är noga med att lägga maten bredvid en matlåda som ser fräsch ut. Att alla inte kan använda sig av likadana matlådor grubblar han argt. Ordet idioter uppkommer i huvudet igen. Ler igen och för kontakt men en ännu sötare tjej. Denna gång pratar de lite, sk ”kylskåpsnack” och han släpper henne lös pga brist på intresse.
Sedan händer det inte så mycket under dagens gång, lite surfande blir det. Han håller kontakt med sina intressanta människor, kollar mejlen i förhoppningar om svar från potentiella arbetsgivare och lite annat skoj som förgyller vardagen. Pga att han har skapat en strikt disciplin måste lunchen intas exakt kl tolv, det tar en kvart ungefär. Efter det så skall det studeras till kl tre. Mellanmål och mer av studier.
Kl. sex är det dags för kvällens sista måltid, middag. Sedan beger han sig hem och gör sig redo för kvällens träningspass. Idag är det tisdag så han skall träna rygg och triceps. Hemma och nyduschad vid nio. Nu beger han sig in i fantasins underbara värld. Boken som har legat bredvid sängen i en exakt vinkelrät position till vägg och säng ropar på honom. Han går in i den med en sådan fascination som ej går att beskriva. Det är hans frizon, där tankarna inte kan nå honom utan all hjärnaktivitet är lagd till boken och dess underbara budskap.
Vid tolvslaget ”sover” han, och nu börjar det riktiga helvetet. Drömmarna, tankarna, Herr Tid, och annat horribelt som han tänker på. Sådana tankar som ingen någonsin får veta, han skrämmer upp sig själv med dessa tankar men är ändå lite glad att det bara är tankar.
05:55 Vaknar
06:00 Mobillarmet går igång
En ny och underbar dag har startat, fylld med träning, symmetri, promenad, studier och flörtiga flickor.
Wooofuckinghooo tänker han och börjar dagen.
Han försöker förstå varför det blev så och lägger upp x antal nya teorier, men han vet innerst inne vad det handlar om. Han har delat upp dagen i fyra delar, från den sekund klockan slår tolv vid midnatt tom klockan sex på morgonen är det ”sovdax”. Efter detta är det en period på sex timmar, dvs från 06:00 – 12:00, som är lagd till träning. Då ska han hinna ta sig till gymmet, träna kondition och uthållighet i 90 min och sedan ta sig hem igen. Han duschar självklart hemma, inget annat är ens ett alternativ. Han brukar bli klar vid nio tiden och sedan skall det ätas ett mellanmål. Han går på en strikt träningsdiet som består av en massa proteiner till musklerna och kolhydraterna får han från sallader och frukt. Detta måste han hålla ett bra tag nu pga senaste årets halvmesyrer och slarv.
Han vet vad han måste göra för att bli av med dessa tankar som ständigt surrar i huvudet men väljer istället att ge efter till dem. Efter mellanmålet skall det organiseras och planeras för dagen. Ordna nödvändigheterna och packa ”skolväskan”, sedan dras en scan över lägenheten och kolla om allt är på plats och i rätt vinkel till varandra. Han ser alla symmetrilinjer som den ”vanliga” människan inte skulle uppfatta. Lämnar balkongdörren öppen i en exakt 45 gradig vinkel för att få in färsk luft och för att kvällens andningsbakterier ska kunna ta sig ut. Han vet att dessa bakteriers livsmening är att komma ut ur lägenheten och han kan i lugn och ro gå hemifrån i vetskap om detta.
Promenaden till bussen är alltid en tripp på den sk. information superhighway. Ett ord som han tycker om men sällan får använda. Nu reflekterar han på de ca tre timmar som gått av dagen och analyserar vad som kan förbättrats och effektiviseras. Oftast är allt så bra det kan bli men han är en utövare av perfektionism och leker med diverse tankar om tex. övernaturlig snabbhet för att hinna med andra tankar på ännu kortare tid. Han blir dessutom förbannad på denna jävla tid som han går och grubblar på hela tiden. I hans huvud så har Tid tagit en mänsklig gestalt och står bakom honom med en elektrisk pistol som han generöst använder.
Han funderar varje dag på att gå till skolan trots att det är en 57 min promenad (och ja han har mätt upp sträckan och tagit snittvärde på tiden), istället för att åka bussen men en jävla massa idioter som han så fint uttrycker i huvudet. Han ler lite för det fina uttrycket han har skapat (dagen första roliga stund) och får en blick av en söt tjej. Han vet hur lätt han skulle kunna förföra henne så han ser det inte ens som en utmaning. Och dessutom skulle det bara störa dagens ordning så hon får gå fri istället.
Väl i skolan så lägger han in matlådorna med den noga uträknade måltiden i kylen. Han är noga med att lägga maten bredvid en matlåda som ser fräsch ut. Att alla inte kan använda sig av likadana matlådor grubblar han argt. Ordet idioter uppkommer i huvudet igen. Ler igen och för kontakt men en ännu sötare tjej. Denna gång pratar de lite, sk ”kylskåpsnack” och han släpper henne lös pga brist på intresse.
Sedan händer det inte så mycket under dagens gång, lite surfande blir det. Han håller kontakt med sina intressanta människor, kollar mejlen i förhoppningar om svar från potentiella arbetsgivare och lite annat skoj som förgyller vardagen. Pga att han har skapat en strikt disciplin måste lunchen intas exakt kl tolv, det tar en kvart ungefär. Efter det så skall det studeras till kl tre. Mellanmål och mer av studier.
Kl. sex är det dags för kvällens sista måltid, middag. Sedan beger han sig hem och gör sig redo för kvällens träningspass. Idag är det tisdag så han skall träna rygg och triceps. Hemma och nyduschad vid nio. Nu beger han sig in i fantasins underbara värld. Boken som har legat bredvid sängen i en exakt vinkelrät position till vägg och säng ropar på honom. Han går in i den med en sådan fascination som ej går att beskriva. Det är hans frizon, där tankarna inte kan nå honom utan all hjärnaktivitet är lagd till boken och dess underbara budskap.
Vid tolvslaget ”sover” han, och nu börjar det riktiga helvetet. Drömmarna, tankarna, Herr Tid, och annat horribelt som han tänker på. Sådana tankar som ingen någonsin får veta, han skrämmer upp sig själv med dessa tankar men är ändå lite glad att det bara är tankar.
05:55 Vaknar
06:00 Mobillarmet går igång
En ny och underbar dag har startat, fylld med träning, symmetri, promenad, studier och flörtiga flickor.
Wooofuckinghooo tänker han och börjar dagen.
den 12 maj 2008
Ni Är Det Finaste Jag Vet
Mamma
Jag kände mig trygg och säker i din famn. Din mjuka beröring var ljuvare än det finaste silke och din röst talade till mig med en harmoni som inte ens går att beskriva med de vackraste av ord. Jag känner fortfarande hur du brukade pussa mig på pannan och jag hör fortfarande de vaggvisor som du sjöng för mig. Du gav mig detta liv och vårdade omsorgsfullt om mig. Du gav mig mat när jag var hungrig, du skrattade när jag skrattade och grät när jag grät. Våra hjärtslag är synkroniserade till minsta sekunden.
När jag tittar in i dina ögon så känner jag kärleken som du känner för mig, en kärlek som är ren som det renaste källvatten, en kärlek som aldrig tar slut. Jag förstår hur hårt du har arbetat för att skapa detta jag kallar liv. Jag kan aldrig betala tillbaka till dig det jag har fått från dig men jag vill bara säga att jag förstår. Mamma jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är den ända kvinna jag någonsin har älskat.
Pappa
Du höll mig högt över dina axlar och skrek ut mitt namn. Du lärde mig att vara stolt och självständig. Dina visdomsord ekar fortfarande i mitt huvud och jag känner mig stolt att få vara din son. När jag var rädd och osäker satte du mig på dina axlar och jag kände att jag kunde ta mig an hela världen. Du berättar om min historia och om de stora männen i vårt förflutna. Du spelade fotboll med mig trots din dåliga rygg. Du lärde mig hur en fantastisk far ska vara och jag är i evighet i din skuld. Pappa jag är så stolt över att få vara din son och önskar att jag i framtiden kan vara hälften så mycket man som du är. Pappa, jag älskar dig.
Jag har valt att skriva detta lite mer personliga inlägg pga vissa anledningar. Men främst för att jag har gått och tänkt på det ett bra tag nu och pga en liten händelse som utspelade sig för en vecka sedan. Och jag måste även erkänna att jag för första gången i mitt vuxna liv har gråtit på riktigt.
När jag började skriva blogg så var det sterilt och strikt. Jag trodde att jag hade tappat allt vad som gällde känslor och empati. Men en sak förändras aldrig, min kärlek till mina föräldrar, mina gudar. I vått och torrt, i rikedom och fattigdom, från den stund som jag kom till denna värld så har de tagit hand om mig.
Det är dessa två människor som jag kallar gudar. Det är dom som har givit mig detta liv och skyddat mig från allt det onda i världen. De har satt kläder på min rygg, mat i min mage och lycka i mitt hjärta. Det är dom som har uppfostrat mig till den man jag är idag. Det är dom som jag givit mig en lillebror som jag älskar och som håller mig ödmjuk.
Mamma och Pappa, det är ni som är mina gudar. De är till er som jag söker mig när jag behöver vägledning och tröst. Jag vet inte hur jag någonsin kan tacka er för detta liv, det enda jag kan säga är att jag förstår vad ni gått genom. Ni lämnade era egna föräldrar för att jag och min bror skulle få en bättre uppväxt. Ni lämnade ert land, ett vackert land där våra förfäder har bott i tusentals år, för att forma våra liv.
Hur berättar man detta för sina förebilder?
Hur säger jag tack till dem?
Jag kände mig trygg och säker i din famn. Din mjuka beröring var ljuvare än det finaste silke och din röst talade till mig med en harmoni som inte ens går att beskriva med de vackraste av ord. Jag känner fortfarande hur du brukade pussa mig på pannan och jag hör fortfarande de vaggvisor som du sjöng för mig. Du gav mig detta liv och vårdade omsorgsfullt om mig. Du gav mig mat när jag var hungrig, du skrattade när jag skrattade och grät när jag grät. Våra hjärtslag är synkroniserade till minsta sekunden.
När jag tittar in i dina ögon så känner jag kärleken som du känner för mig, en kärlek som är ren som det renaste källvatten, en kärlek som aldrig tar slut. Jag förstår hur hårt du har arbetat för att skapa detta jag kallar liv. Jag kan aldrig betala tillbaka till dig det jag har fått från dig men jag vill bara säga att jag förstår. Mamma jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är den ända kvinna jag någonsin har älskat.
Pappa
Du höll mig högt över dina axlar och skrek ut mitt namn. Du lärde mig att vara stolt och självständig. Dina visdomsord ekar fortfarande i mitt huvud och jag känner mig stolt att få vara din son. När jag var rädd och osäker satte du mig på dina axlar och jag kände att jag kunde ta mig an hela världen. Du berättar om min historia och om de stora männen i vårt förflutna. Du spelade fotboll med mig trots din dåliga rygg. Du lärde mig hur en fantastisk far ska vara och jag är i evighet i din skuld. Pappa jag är så stolt över att få vara din son och önskar att jag i framtiden kan vara hälften så mycket man som du är. Pappa, jag älskar dig.
Jag har valt att skriva detta lite mer personliga inlägg pga vissa anledningar. Men främst för att jag har gått och tänkt på det ett bra tag nu och pga en liten händelse som utspelade sig för en vecka sedan. Och jag måste även erkänna att jag för första gången i mitt vuxna liv har gråtit på riktigt.
När jag började skriva blogg så var det sterilt och strikt. Jag trodde att jag hade tappat allt vad som gällde känslor och empati. Men en sak förändras aldrig, min kärlek till mina föräldrar, mina gudar. I vått och torrt, i rikedom och fattigdom, från den stund som jag kom till denna värld så har de tagit hand om mig.
Det är dessa två människor som jag kallar gudar. Det är dom som har givit mig detta liv och skyddat mig från allt det onda i världen. De har satt kläder på min rygg, mat i min mage och lycka i mitt hjärta. Det är dom som har uppfostrat mig till den man jag är idag. Det är dom som jag givit mig en lillebror som jag älskar och som håller mig ödmjuk.
Mamma och Pappa, det är ni som är mina gudar. De är till er som jag söker mig när jag behöver vägledning och tröst. Jag vet inte hur jag någonsin kan tacka er för detta liv, det enda jag kan säga är att jag förstår vad ni gått genom. Ni lämnade era egna föräldrar för att jag och min bror skulle få en bättre uppväxt. Ni lämnade ert land, ett vackert land där våra förfäder har bott i tusentals år, för att forma våra liv.
Hur berättar man detta för sina förebilder?
Hur säger jag tack till dem?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)